En stund senare kom ett par mycket irriterade poliser fram till gruppen, viftade med
vita batonger och krävde att de skulle lämna en bred passage fram till och uppför trap-
porna.
    - Ge mig fem minuter, bad Jonas, så ska vi stuva om folk och grejer lite här.
    - Är det du som har ansvaret här, frågade den ene polisen och sköt fram sitt huvud
mot Jonas till obehaglig närhet.
    - Jag har inte ansvar för något annat än mig själv här, men jag försöker hjälpa till så
att det inte ska bli några problem.
    - Det finns redan ett problem, pysen, skrek polisen, och det är att det ska vara en två
meter bred passage just här.
    - Japp, men det är det inte. Mycket uppenbart. Men vi ska se hur vi ordnar det.
    - Du kanske inte förstod vad jag sa? Det var inte någon halvljummen önskan som jag
uttryckte. Han lutade sig fram mot Jonas, placerade sitt ansikte en decimeter från Jonas´
och skrek för full hals:
    - Det var en order!!!!!
    - Nu är det så att varken jag eller någon annan här kan trolla så vi ska göra vad vi kan
men det tar en liten stund.
    Jonas började varsamt att be demonstranterna att tränga ihop sig och stuva undan sina
väskor. De som hade sträckt ut sig ombads att minska sin sittyta. Jonas märkte att det
fungerade som en femtonspel där det gällde att få fram hålen till gånglinjen. Hela tiden
gick de två poliserna strax bakom honom. Uppe på trappkrönet kunde de se att gången
möjligen hade blivit en dryg meter bred. Den mest argsinte polisen höll sina armar rakt
ut från kroppen och skrek till Jonas.
    - Det ska vara två meter. Se här. Så här brett är två meter
    I ena handen höll han en batong som han viftade med.
    - Jag vet på ett ungefär hur långt två meter är.
    - Se då till att det blir två meter, obstinata ligistslyngel, annars ska du få se på fan.
    - Ge mig tio minuter så ska jag göra ett försök till.
    - Du får inga minuter alls, din lilla skit, se till att det händer något – NU!
    Birgitta kom halvspringande från Klarabergsgatan samtidigt som de två poliserna sakta
gick nerför trappan och småsparkade på de ytterst sittande för att få gången bredare.
    - Vad är det som hänt, Jonas?
    - Den här demonstrationen blev lite för bra och polisen har kommit lite i affekt för
att det är så mycket folk.
    - Men han skrek åt dig!
    - Tja, ingår väl i tjänstereglementet.
    Jonas började sitt andra försök att packa samman folk. Vietnamkommittén hade också
utrymmesproblem och deras bokbord hade stegvis skjutits längre och längre in på DFFGs
område. Björn uppmärksammade detta och trängde sig fram till bordet och sköt det en
bit tillbaka.
    - Behåll dina spyblaffor på din sida, sade han till murarskjortan.
    Murarskjortan tog ingen notis om honom. Björn tog sats igen och tryckte bordet yt-
terligare några decimeter, men folk stod i vägen så det blev stopp.
    - Du, jag tror att ditt utedass har hamnat lite väl långt åt vänster. Ska du hjälpa mig?
Det trivs säkert bättre en bra bit åt höger.
Murarskjortan gav honom en överlägsen blick.
    - Ojdå, så rart, sade han retsamt, har du hunnit lära dig skillnaden mellan höger och
vänster. Då kommer du snart att få lära dig en riktning till – har du hört talas om tokvän-
ster.
    - Dra in hakan och se till att du får undan din skit, klassförrädare.
    - Skit borde väl passa dig, eftersom varje gång den store rorsmannen fiser så har ni
fått ett nytt citat.
    - Sånt där begriper du inte. Hade du haft något annat än dasspapper i huvudet hade
du varit på den här sidan linjen och inte där inne hos rövslickarna.
    Björn fick en trött bortvinkning till svar.
    - Gå och läs ett par Mao-citat och runka en stund så blir det bra, grabben.
    - Nä nu jävlar..
Det sista var mer än Björn tålde. Han försökte gå med bestämda steg fram till mu-
rarskjortan vilket inte var lätt i trängseln. Med en morrning tryckte han undan folk som
stod i vägen. Bakom murarskjortan slöt några fränder upp. Jonas såg vad som höll på
att hända och gjorde en sprinterstart. Han hoppade över Carina som böjt sig ner för att
plocka upp några tappade märken, zickzackade för att inte trampa på någon och hann
fram samtidigt som Björn måttade med höger knytnäve mot murarskjortans ansikte. Jonas
kastade sig upp på Björns rygg och låste hans högerarm.
    - Sluta Björn!
    - Släpp mig för helvete!
    Björn försökte vrida sig loss ur Jonas grepp men Jonas knep åt hårdare och började
dra honom bakåt in på stadsdelsgruppens område
    - Du det här stora arschlet ska fanimej inte sitta...
    - Han blir inte ett mindre arschel för att du nitar honom, Björn, men du kommer att
se ut som ett jättearschel i tidningarna i morgon om du börjar slåss. Journalisterna skulle
älska det. Slagsmål på en fredsdemonstra.......
    Just då exploderade Jonas högra axel. Någonting träffade honom med enorm kraft och
han förlorade både grepp och balans. Smärtan skickade vita blixtar från axeln, upp genom
nacken, längs synnerverna ut till ögonen och förhindrade honom att se vad som hände
runt omkring. Greppet kring Björn försvann och han kände att han föll och försökte vrida
sig runt för att inte landa på högeraxeln där smärtan erupterade. På vägen ner träffade
han först något mjukt, sannolikt en person, därefter slog han i marken med vänster sida
först. Han hade sinnesnärvaro nog för att hålla emot med nacken och undvek därmed att
dunka huvudet i betongplattorna. Mellan de vita blixtarna uppfattade han fötter och ben
varav några ben definitivt var uniformsblå. Mellan honom och de blå uniformsbenen dök
ett par gröna khakibyxor upp.
    - Sluta, hörde han Björns röst, det är inget bråk. Han förhindrade det. Det är min
polare. Vi är i samma gäng. Jag tar hand om honom.
I bakgrunden hörde Jonas en dov talkör som brummade igång:
”Maktens kriser, brutala poliser,
folkets krav, polisens grav, maktens kriser...
Jonas försökte sätta sig upp och fick en körare av yrsel, stödde sig på vänster arm och
försökte röra den högra. Smärtan kom rullade tillbaka över honom, framkallade kallsvett
men hade lindrats något. Han rätade på fingrarna och böjde armbågen. Pulserna av smärta
tonade bort och synfältet klarnade igen. Björn stod mellan honom och poliserna med
utspärrade armar och förklarade att allt var lugnt och fridfullt. Bakom poliserna såg han
Jens, Paul och Sunkan. Ingen av dem gjorde någon ansats att ingripa. Jonas reste sig upp
på knä, kände sig alldeles kraftlös och tog stöd mot Björn.
En vitklädd kropp sköt beslutsamt de två poliserna åt var sin sida och Jonas fick syn
på Birgittas ansikte. Hon lutade sig ner över honom. Det var inte bara hennes ögon som
var uppspärrade. Hela hennes ansikte var uppspärrat. Hon vände sig om mot poliserna
och täckte Jonas som fortfarande satt på knä.
- Gå bakåt! Jag är sjuksköterska, jag tar hand om detta...
Hon ett bestämt steg fram mot poliserna som verkade slappna av och de höjda ba-
tongerna sjönk ner. Jonas hävde sig upp på fötter.
    - Det var inget bråk, stönade han, och det blir inget bråk heller, och två meter breda
gångar ska det bli.
Han lade armen om Birgittas midja och drog med henne bort. I bakhuvudet noterade
han att Björn och Birgitta gått emellan, alla andra hade varit passiva. När han skulle
passera poliserna för att gå upp för trappan, stack den mest argsinte konstapeln fram sin
batong i höjd med Jonas adamsäpple och stoppade honom.
    - Dig ska vi hålla ett öga på, skrek polismannen.
Jonas nickade och väste ur mungipan.
    - Två meter.