PROLOG

Det händer då och då att jag ser någon av de gamla revolutionärerna i stadsvimlet. Nu-
mera är de oftast både välrakade och välklädda, på väg någonstans med en portfölj eller
datorväska målmedvetet i ena handen. Det händer att vi hälsar på varandra med en lagom
avmätt huvudnick. Det händer också att inget tecken på igenkännande utväxlas trots att
vi båda vet och minns.
    Flera bilder på deras ansikten har dykt upp i tidningen under rubriken ”på nya poster”
utnämnda till chefer, ämbetsmän eller professorer etc. Numera syns betydligt mer av män-
nens anletsdrag och jag inser att på slutet kommer vi alla att ha samma hårfärg, i den mån
vi kommer att alls ha hår. Kvinnorna går inte längre behålösa offentligt men många är
fortfarande attraktiva. (Eller också är det bara jag som tidigare varit blind för skönheten
hos femtioåriga kvinnor.) Ingen bär längre några färgglada knappar på jackslagen. Ingen
har Palestinasjal, randig murarskjorta, inkamössa, eller afghanväst. De flesta har blivit
prydliga samhällsmedborgare i märkeskläder och förevisar tydliga tecken på materiell
stabilitet.
    En av dem, som för mer än trettio år sedan, ivrigast förespråkade väpnad revolution i
kungariket Sverige, införandet av proletariatets diktatur samt att all fast egendom snarast
borde socialiseras, syntes för inte så länge sedan i TV och hade, som högt kvalificerad
jurist, kritiska synpunkter på ett lagförslag som innebar vissa inskränkningar i rätten för
den enskilde att hantera sin egendom. Vi träffades några gånger på sjuttiotalet, och jag
kände igen samma patos i hans röst nu som då, men absolut inte budskapet. Från längst
ut på vänsterkanten hade han bytt position till att hävda marknadsekonomins innersta
kärnvärden. Jag tog mig för pannan. Vad har hänt? Hur kan så motsatta åsikter förfäktas
av en och samma mänskliga hjärna, må så vara decennier ifrån samtidigt.
    Lika anmärkningsvärt är att en tidigare varm anhängare av den kinesiska kultur-
revolutionens fasansfulla metoder numera får sin allt annat än anspråkslösa lön från de
högutbildades intresseorganisation. I DN har det förekommit artiklar, skrivna och un-
dertecknade av personen i fråga om att de små löneskillnaderna i landet inte stimulerar
ungt folk att genomgå långa utbildningar.
    Andra tidigare revolutionärer har hamnat på framträdande poster inom statsförvalt-
ningen, många tillhör tredje statsmakten. Jag känner också igen namn på de årliga lis-
torna i kvällspressen över personer med intressant höga inkomster eller förmögenheter.
Inte illa för folk som en gång predikat ”till var och en efter behov, av var och en efter
förmåga”.
    Hur kunde det ske? Vad var det som gjorde att en så stor del av en hel generation drogs
med i lusten att riva ner allt som våra samhällsbyggande förfäder med möda lyckats få
på plats? Hur kunde någon tro på stolligheterna?
    Ja, ja, ungdomligt oförstånd, men vi har alla varit unga, eller...?
    (liten resumé för dem som inte var med eller som inte minns)
    Nej, vi har inte alls varit unga på samma sätt. Ungdomstiden uppfanns alldeles nyligen.
Den föddes på sextiotalet då antalet platser vid universiteten utökades enormt. Svenska
staten erbjöd studiemedel till alla. Ingen kreditvärdering, behörighet från gymnasiet
räckte. Pang, en blankett, måttliga krav på studieprestationer och alla från gymnasiet var
försörjda ett år i taget. Tjugo år av konstant tillväxt efter krigsslutet hade gjort landet rikt.
Sekulariseringen hade nått sin fullbordan. TV levererade in världen i våra vardagsrum.
P-pillret var uppfunnet. Det blev kultur att vara ung, och all äkta kultur är rebellisk.
    Bara några år tidigare hade det varit betydligt stramare tyglar vid inträdet i vuxen-
tillvaron. Universiteten var åtkomliga endast för bemedlade. Några rockiga tonår med
stärkta underkjolar, brylcreme och Elvis i bilradion, var den ungdom som erbjöds de
flesta. I slutet av sextiotalet satt våra fem-tio år äldre syskon och kusiner redan i sina
tvårumslägenheter med vaxdukar på köksborden och Gröna Anna kaffeservis. Männen
blev yrkesarbetare eller som bäst, lägre tjänstemän. Kvinnorna blev seminarielärarinnor,
i vården eller tillhörde den numera helt utrotade rasen kontorister. Daghem fanns, men
var lika sällsynta som hamburgerrestauranger.
    Det var helt annorlunda för oss som är födda efter 1945. I stora årskullar vällde vi ut
ur landets gymnasier för att ianspråkta alla nyinrättade universitetsplatser. Ett outfors-
kat och härligt landskap bredde ut sig framför oss, inga låsta grindar, bara obegränsade
möjligheter med löften om flerårig njutning. Allt var möjligt. Och vi var kreativa.
     Ett kallt krig pågick högst påtagligt i världen och mängder av mindre glödde. U-län-
derna svalt och drabbades av missväxt. Tyranner av alla färger (och då menar jag inte
bara hudfärg) plågade sina folk. Tyska polisers mössor växte åter i höjden. En grekisk
militärjunta installerade sig. Ett litet ilsket Israel hade nyligen gett halva mellanöstern
på käften. Sverige registrerade kommunister och hycklade neutralitet.
    Diagnosen blev: kapitalism är odemokratiskt och fel samhällssystem. Lösning: finns
bara ett alternativ: socialism. Vi bar plakat, sjöng sånger, kastade ägg, ockuperade, stod
utanför ambassader, samlade in pengar, bildade föreningar, åkte på solidaritetsresor,
skanderade, gick i kilometerlånga förstamajtåg, bojkottade, sålde tidningar, öppnade
butiker, höll galor, bildade partier, fronderade, rensade ut och tusen saker till.
    Det var svårt att inte dras med. Att vara radikal var modernt.
    När vi som är födda i början av femtiotalet tog våra steg ut i vuxenlivet, hade detta
utbredda engagemang redan övergått i sekterism. En slutsats som är enkel att dra idag,
men bortom mänsklig förmåga att skönja när det begav sig. I sökandet efter den rätta
kommunistiska varianten för en gemensam framtid dogmatiserades diskussionen så långt
att den blev till intellektuell anorexia.
    Att USA verkligen tvingades lämna Vietnam 1975, vred de bästa plakaten ur händerna
på demonstranterna. De ersattes av det betydligt ljummare kärnkraftsmotståndet som
slutade i ett kanske. Sedan kom dödstöten, liberalismens årtionde som normaliserade
tanken att det inte var helt frånstötande att ha ett litet bankkonto, några aktier och en
privat ägd bostad. Afghanistan kunde aldrig ersätta Vietnam. Svart och vitt var inte lika
tydligt. Frihetsarmén såg ut som obäddade sängar och hade medeltida åsikter. Svårt att
göra dem till hjältar. Slutligen hände det: 1989, året då den existerande statsbärande
socialismen/kommunismen gick i konkurs.
    (slut på resumén)
    Vad hände med dem som stod kvar i ruinerna efter vänstervågen? Vad hände med
deras visioner? När ingen någonstans längre hänvisade till Marx? När Gorbatjov förordade
perestrojka. När kineserna talade om de fyras gäng och höll upp fem fingrar i luften?
Gick det att fortsätta vara kommunist när revolutionen blivit smutsig och blodbesudlad,
Pol Pot fördrivits av sina egna socialistiska bröder, tusen studenter slagits ihjäl på torget
i Peking och det inte längre gick att framhärda att ens Castro var särskilt god? Vad hände
i deras hjärtan när blommor sträcktes genom hålen i Berlinmuren? Hur förklarade man
att dynastin i Nordkorea, inte åstadkommer något mer än parader och svält?
    Trodde vi verkligen att kommunism hade med framtiden att göra?
    Var vi fullständigt galna på den tiden? Hade vi ingen som helst förmåga att ana oråd,
att genomskåda de tunna Potemkinkulisserna som byggts upp? Vad trodde delegationerna
från vänskapsförbunden att det de fick se på sina, av värdländerna bekostade, studieresor
till Albanien, Cuba, Nordkorea och Kina. Återstår det bara att generat titta i golvet, och
vinka avvärjande, när frågan om vad man sysslade med från sextiosju till sjuttiosju kom-
mer upp?
    Hur mycket fel får man ha och ändå tillåtas att återinträda i trovärdighetens ljus?
    I rättvisans namn måste vi nu tre decennier efteråt också fråga oss; finns det ingenting
att vara stolta över när det gäller vad vi förfäktade? Diskvalificerar målet allt som lärdes,
gjordes, hävdades och provades?
    Egentligen borde det vara så, men allt behöver inte ursäktas.
    Tusentals ungdomar var beredda att utan betalning ägna huvuddelen av sin tid till
arbete. Visserligen hade en del ett egenintresse, med en politisk karriär i sikte, men många
gjorde det därför att det inte verkade finnas något viktigare att göra. Engagemanget bar
livsglädje och optimism. Det går att känna äktheten i musiken som både överlevt och
fortfarande spelas. Passionen var väldigt närvarande och det förlåter mycket. Kärleken,
även den fysiska, sjöd nära tillvarons yta, och klasskampen antogs ha jämställda kön om
än bara vid stämpelklockorna.
    Den här historien cirklar kring en handfull personer under trettio års tid. Det mesta
som beskrivs har verkligen hänt, nästan ner i minsta detalj, men inte nödvändigtvis i
närheten av de beskrivna karaktärerna. Jag har snyltat friskt på en betydligt större krets.
I huvudpersonernas handel och vandel finns dussinvis med andra människors historier
inblandade. Samt några som bara är sannolika. Om någon läsare anser att alla trådar som
lagts ut inte blir ihopknutna på slutet har det sin förklaring i att det blir de inte i verkliga
livet heller.
Nota bene. Mängder av jämnåriga kommer att nicka igenkännande åt den här berät-
telsen. Men långt i från alla. Det finns generationskamrater som levde helt andra liv, med
helt andra upplevelser. Jag har talat med många av dem de senaste åren som kommer att
säga att så var det inte alls. De kan mycket väl också ha rätt. Men de får skriva sina egna
historier.
Alla likheter med människor som lever idag och som var med, är oavsiktliga, eller
avsiktliga, men inget är helt sant, inget är helt uppdiktat. Jo, Jonas Häggström, har vad
jag vet aldrig funnits.
Nyåret 2003 / S. Götberg
• • • • •