- Nå, vad tyckte du, frågade Lisa.
    Jonas tittade bort mot bordet där de två amerikanska desertörerna satt. De verkade njuta
av uppmärksamheten. Griff hade hunnit med ganska många av sina öl och höll fortfarande
den blonda flickan med formerna om axlarna. Hon drack vin och fnittrade förtjust åt allt
som den store mörke mannen sade. Duane satt framåtlutad och talade koncentrerat med
flickan i den virkade tröjan. Med ena handen visade han uppenbart hur en helicopter rör
sig i luften. Mellan de båda amerikanerna befann sig Kå-A, och Jonas tyckte sig kunna
se att distriktsledaren kände sig mer än en aning besvärad.
    - Ja, jag vet inte, svarade Jonas eftertänksamt, det verkade ju inte som om det var så
mycket ideologiska skäl som fick dem att desertera. Det lät mera som om ”jag överlevde
kulregnet denna gången men jag tar inte risken en gång till. Bäst jag schappar”. Nog så
starkt skäl och jag tyckte om att de var så uppriktiga. Det var inga djupa analyser de hade
att komma med. Om det var några analyser över huvudtaget.
    - Vad hade du förväntat dig? Att USA skulle skicka Einstein och hans bröder som
soldater till Vietnam?
    - Skulle inte dom vara lite för gamla att skicka?
    - Fåna dig inte, använder du det du har mellan öronen så förstår du mönstret. De här
två stackars gatupojkarna är precis vad världens starkaste militärmakt sätter in i Vietnam.
De tar inte studenterna på Yale eller UCLA, eller ens de som har yrkesutbildning. De tar
bara vilsna själar som det amerikanska samhället kan undvara, som ingen behöver eller
sådana som är lätt utbytbara. Ger dem ett par månaders dålig soldatträning och skeppar
sedan ut dem. Vaför? Kvar hemma skulle de driva runt och småstjäla eller sälja lite knark.
Det är bara en fördel att skicka dem till Vietnam.
Hon fortsatte:
    - Och det är också en av orsakerna till att USA aldrig kan vinna det här kriget. Det
finns ingen ideologi, det finns ingen nationalism eller motivation över huvud taget att
bygga på. De här grabbarna försöker bara överleva sina 365 dagar ”in country” genom
att utsätta sig för så lite fara som möjligt. De suger i sig så mycket gräs och hasch som
dom kan för att döva skräcken och göra livet lite mindre outhärdligt. De här två har i alla
fall haft modet att gå i motsatt riktning vid en flod. USAs vapen kan ställa till enormt
med lidande, men deras soldater kan aldrig ens skrämma FNL. Det är ju så man kan bli
illamående när man ser det.
    - Du får det att låta som att inkallelserna är någon sorts städpatrull som samlar ihop
slödder på de amerikanska gatorna.
    - Det är exakt vad jag sa, förutom att jag inte vill kalla dem slödder.
    - Då kan man fråga sig om USA verkligen vill vinna kriget? Det är en sak om de
inte kan det, men om inte staberna är helt korkade måste de ju också förstå att någon
hemma i Washington inte vill att de ska vinna, eftersom de skickar på dem ganska uselt
soldatmaterial. De här pojkarna. Eller?
    - Avsikt eller ej! Ser du inte systemfelet? Det finns inget överordnat mål. Den ena
handen har inte makt över den andra. Kapitalet säger till regeringen att vinn gärna kriget
i Indokina, men inte för fort. Vi vill hinna sälja tillräckligt med vapen och flygplan och
helikoptrar först. Låt kriget ta några år. Och rör inte de duktigaste gossarna, dom behöver
vi ha i våra fabriker och på våra kontor i framtiden. Gör ni inte som vi säger kommer vi
inte att finansiera er i nästa val och då förlorar ni makten.
- Armén vill säkert vinna kriget, fortsatte Lisa, men de måste rekrytera vad som som
finns att tillgå – enligt reglerna arbetslösa och outbildade – och de begär mer pengar till
fler och bättre vapen för att kompensera sig. Regeringen kan inte fatta ett riktigt beslut
för då blir de inte omvalda. Det blir så i ett sönderbrutet maktsystem.
    - Så du menar att det är fejk hela upplägget? Dominoteorin och hela sydostasienför-
draget?
    - Självklart. Politikernas uppgift är att legitimera kriget. Få det att framstå som något
annat än militärindustrins behov av att få växla in vapen och ammunition mot några
hundra miljarder dollar. Ibland är du så naiv Jonas, att jag nästan blir arg på dig.
    Hon körde sitt pekfinger hårt i hans mage.
    - Vilken tur för mig Lisa, att jag kan fråga dig, som kan alla svar. Glöm inte att jag
är från bystan. Ha tålamod.